Som barn på nytt

Jag har nog inte känt så här förut. Eller i sådana fall måste det ha varit väldigt länge sedan. Jag minns inte när jag var så glad och lycklig senast. Jag minns inte när jag hade ögon som gnistrade så. Jag minns inte när jag inom mig fick känna ett glädjerus som nu. Mitt hjärta bankade och mina händer darrade. Min bukett i handen darrade som bara den. Lyckoruset som bara strömmade över mig när jag stod och väntade för att gå uppför altaret med min far, glädjen av att ha min far på min vänstra sida, den stora lyckan över att faktiskt ha på mig den fina klänningen, nervositeten som jag kände när jag såg hur mycket folk som väntade på att jag och mitt brudfölje skulle komma in. Lyckan att faktiskt få stå där med min blivande man, lyckan att få säga "ja". Så glad och nervös var jag att jag inte kunde få ut ett ordentligt "ja" när jag skulle svara om jag ville ta Eric till min man. Och så glad var jag att jag stakade mig när jag skulle säga mitt löfte efter prästen. Jag har nog aldrig varit så lyckligt nervös förut.*ler så förnöjsamt så*

Och idag fick jag känna det som jag inte har gjort på länge heller. Glädjen över att faktiskt få saker som är praktiska. Aldrig hade jag väl trott att en symaskin skulle göra mig så glad. Aldrig skulle jag heller tro att en säng och ett matbord skulle förgylla min dag. Och minst av allt skulle jag aldrig tro att jag, som pälsallergiker, skulle vilja ha en hund så mycket som jag vill just nu. Jag bara ligger och njuter av att ligga i vår sköna säng under våra fina lakan som vi har fått och tänker på den lilla krabaten som nog skulle kunna trivas rätt bra hos mig.

Jag tror att jag börjar bli lite människa igen.
*ler lyckligt*
Jag älskar min make och jag älskar vår lägenhet och jag älskar mitt liv!!!