Hur kommer det sig att tiden inte är tillräcklig när man väl behöver den? Jag hänger inte med i alla de snabba svängarna som tiden tar ut på vägen mot framtiden. Just nu är det mycket med skolan och jag känner att jag inte har tid med något annat än skolan. Jag hade velat ha bröllopsplaneringen som heltidsjobb, för det är nästan det jag går och tänker på mest, förutom skolan som jag bara känner mig påtvingad till (av mig själv då så klart). Visst är det väldigt skönt att veta att jag väldigt snart tar examen, men samtidigt känner jag att jag helt plötsligt måste visa mina kunskaper, som jag inte vet om jag har än på de olika nya platserna jag söker jobb till. Det är fruktansvärt frustrerande att behöva "blotta" mig själv och visa vem jag är samt att visa vad jag kan för folk jag inte känner. Tiden innebär här för mig väldigt mycket. Att kunna få reflektera kanske några månader innan jag börjar arbeta som aktiveringspedagog skulle nog göra gott, men samtidigt är jag väldigt sugen på att komma ut som utbildad aktiveringspedagog och försöka hjälpa verksamheter att bli verksam för dem den är till för. Jag skulle alltså vilja arbeta som aktiveringspedagog, men jag tycker att det känns jobbigt att behöva träffa så mycket nytt folk som vill veta vad mina kunskaper är. När jag tänker efter så har jag en rädsla inom mig som trycker ner mig. En tryckande känsla av att bli dömd, då jag är ute i de olika verksamheterna och berättar om vad jag tror att jag kan, dyker upp varje gång jag är ute. Det är energikrävande och det är inte riktigt det jag vill känna. Jag skulle vilja arbeta som aktiveringspedagog utan att bli granskad av folk som jag känner/inte känner. Jag känner att jag kanske skulle vilja öppna eget och arbeta genom företaget, men samtidigt känner jag mig inte alltför kompetent där heller. Just därför känner jag just nu bara för att inte arbeta eller att arbeta med något helt annat för att inte behöva känna den pressen som jag har just nu. Jag behöver mer tid för att bearbeta mina två år på utbildningen. Jag tycker det ska bli skönt ändå att ta examen nu, för jag vet inte hur länge till jag skulle ha orkat med att vara i den där förbannade klassen. Det är sjukt hur mycket tjaffs det kan bli. STORT KACKEL! Måste tillägga att det är en klass på 13 tjejer och 1 kille. Jag har nu erfarit två tjejklasser, en på gymnasiet och den klassen jag går i nu och jag ska nog hålla mig borta från tjejklasser.
4 kommentarer:
Hej!
Jag har inte skrivit till dig tidigare men jag hamnade på din blogg när jag sökte runt på ordet aktiveringspedagog. Tycker dock inte att det finns så mycket info om ämnet och vad arbetet efter utbildningen faktiskt innebär? Just nu arbetar jag i butik så det har ju inte alls någon anknytning till det mer än att jag vet att jag vill jobba med människor.
Undrar lite om du vill förklara för mig vad jobbet egentligen innebär? När man läser om det skrivs det mkt om gamla människor men jag vill hellre arbeta med unga? + att jag inte vill läsa för medicinskt och liksom känna att jag arbetar inom vården. Vill mer bara känna att jag arbetar och hjälper människor med problem eller som är lite annorlunda mer på ett medmänskligt sett än på ett medicinskt sätt. Om du vill så får du gärna förklara för mig lite vad utbildningen och jobbet innebär! Så jag vet om jag är ute o cycklar eller inte!
Ha det bra!
//Camilla
Hejsan Camilla!
Vad roligt att du skriver. Jag känner igen din situation. Jag kände så när jag var i Frankrike då jag arbetade som volontär på ett gruppboende, men då för ett boende för personer med autism. Jag var med de här personerna dygnet runt, vi stöttade varandra i det vardagliga livet, åt mat tillsammans, hade kul och bara levde. När jag kom tillbaka kände jag att det här var mitt kall. Att vara ett stöd för personer som behöver mig i sitt vardagliga liv och inte i vården där de är patienter rent utav. Jag ville vara ett med personerna i deras liv. Få vara de så nära att det kändes som att vi hade ett liv tillsammans. En familj. Jag hittade den här utbildningen aktiveringspedagog och sökte genast. Läste då Aktiveringspedagog med inriktning mot grava kognitiva funktionshinder. Där det var väldigt mycket kommunikation, etik och moral, och ett helhetssynssätt, människoperspektiv. Den här utbildningen vände sig inte bara till folk som ville arbeta med äldre, utan även till de som ville arbeta med yngre. Under utbildningens gång fick jag höra massor från de olika arbetsställena och jag lärde mig enormt mycket hur dessa personer kan uppleva sin värld och att man som medmänniska bemöter dessa människor med respekt och att man faktiskt sätter sig in i hur det skulle kunna vara. Så att man behandlar människorna man arbetar med, med vördnad!!!
Jag vet inte om du har fått grepp om det jag har skrivit. Men jag skulle kunna berätta lite mer utförligt om jag får chansen till det. Just nu har jag dock aningen stressigt då jag ska till jobbet, ett boende för barn med autism.
Du får jättegärna höra av dig och gärna ge mig en emailadress eller så. Lättare att få tag på dig då:)
MVH
Susanne
Har samma utb som du & min undran är om du idag arbetar som AP eller helt har bytt inriktning?? Kan känns igen mig i ditt inlägg om rädslan för att blotta sig för främlingar. Arbetar under uppdrag i Borås Stad som aktiveringspedagog & känner att jag måste prestera men vet inte vad min chef vill ha ut av min profession. MVH Isabella
Hej Isabella! Jag har bytt linje helt. Arbetade som habiliteringspersonal ett bra tag, men bytte och hamnade på förskolan istället. Där arbetade jag som resurspedagog för en kille med en cp-skada precis innan jag mammaledig. Så helt borta från handikapp-världen var jag ju inte. Men nu efter min mammaledighet kommer jag att gå tillbaka som barnskötare, så då kommer jag ett steg längre bort från handikapp-världen. Jag har alltså inte arbetat som aktiveringspedagog någonsin. Men tankesättet och synsättet har jag med mig från utbildningen. Jag är väldigt glad att jag tog examen, men som sagt är jag inte av den rätta kalibern för att arbeta just som aktiveringspedagog, då det krävs en hel del ansvar inom just den branschen som jag inte klarar. Hoppas nu att du finner dig själv och vad du vill göra!!! Lycka till!
Skicka en kommentar