Tränaranda

Ibland får jag mina ryck och nu var det dags för ett. Nu är det inte matryck eller något som gör mig lat, utan nu är det träningsryck. Nu har jag bestämt mig för att komma i form inte bara för att jag och älsklingen ska tävla till höst, utan för att jag ska må bra och få ett bättre förhållningssätt till träning! Nu ska jag verkligen ge gärnet så att jag en dag inte känner att det är jobbigt bara av att springa till bussen.
Träningen består alltså av dansträningar som sammanlagt tar 4.5 timmar/ vecka för tillfället och joggning som kommer att ta i alla fall 15 minuter/ gång.
Pusha mig allt ni kan!
LAGANDA!!!
TRÄNARANDA:)

38min40sek

Nu har jag och älsklingen varit ute i det friska och gått lite raskt för att se var man kan springa någonstans. Förhoppningsvis kommer vi igång efter den här rundan och snart ska ni få se på lite förbränning. Nyttig mat ska ju såklart också lite smått börja ändra vår livsstil. Sanna fick nämligen för sig att hon ville börja må bättre. Så mitt i en mysig stund fick hon för sig att säga: "Jag vill ut och springa". Pojken, som är så snäll, omtänksam och lyhörd och uppassande, satte "lydigt" på sig kläderna och ut vi gick. EN snabb runda på 38 minuter 40 sekunder. Kände mig så hurtig. Det var verkligen jätteuppfriskande. Jag bara njöt av att svetten rann nerför pannan. Det var så skönt. Vädret var det inte fel på heller. Vindstilla och ljummet. SKÖNT. KÄnde att jazzträningen har varit en stor saknan i mitt liv sen jag slutade med den. Men nu fick jag ju en sådan härlig känsla av att få träna. Så här ska tränas. Träningsvärken har redan tagit tag i låren och i skinkorna så jag har ju använt de nu under den här rundan, men det märks att jag inte har använt lårmusklerna på det sättet på ett bra tag. Fruktansvärt skönt!
Stackars älsklingen fick ont i sin höft och det i sin tur ledde till att farten drogs ner. Och inte nog med det så skulle han ha rätt i hur länge vi hade varit ute. Han tippade på 37 minuter och jag fick ju lägga mig antingen över eller under. Jag lade mig under på 30 minuter och förlorade (förlorade min rätt att säga att jag oftast har rätt i saker och ting). När vi kom in tittade vi på tidtagaruret och då stod det på 38minuter och 40sekunder. SKIT också. Jag och min tidsuppfattning! Vilken tidsuppfattning? Jag har ju ingen. Men jaja.
Så nu ligger vi i hårdträning för vår första tävling till höst.
HEJA SUSSIE OCH ERIC!!!! GO SE (Sussie&Eric)!

Förstår mig inte på folk

Ord som för mig är självklara när man möter människor är bland annat:(SPECIELLT NÄR MAN ÄR GÄST HOS NÅGON)

• Artighet
• Respekt
• ...
• ...
• ..........

Något jag inte riktigt förstår är hur det kommer sig att inte ens en "vanlig SVENSSON" kan bete sig som en människa, vad det nu kan innebära.
Jag är uppväxt i en vietnames/kinesisk familj och har inte haft samma förutsättningar till ett "svensson-liv" som en person som är uppvuxen i en familj med svenskt påbrå. Jag tycker mig inte ha samma förutsättningar till att förstå den svenska kulturen och hur man ska bete sig i ett socialt sammanhang. Jag har fått lära mig av mina föräldrar att man ska bete sig på ett sätt och att det är helt fel att bete sig på ett annat sätt... Vad är nu rätt eller fel? Nej just det. Enligt utbildningen jag går så finns det inget rätt eller fel, men man kanske kan prata om ett sätt som samhället accepterar? Men även om jag inte har samma förutsättningar till att lära mig kanske språket eller något annat som hör till det svenska landet så har man väl lite "bond-förnuft" och ser väl på ett ungefär hur man ska bete sig i olika sociala sammanhang?? ELLER? Vad är det som är så konstigt med ordet artighet? Vad är det för konstigt med ordet respekt?
Just nu stör jag mig på att det finns människor i min lägenhet som inte ens respekterar mig. Jag finns liksom inte. Jag blir så arg och känner verkligen för att strypa den där personen. Det är mitt hem. Det är jag som bor här. RESPEKTERA MIG! SE MIG! JAG ÄR FÖR HELVETE INTE OSYNLIG! Den där idioten har inte en chans att komma in hit igen.
Jag har redan eliminerat en av Erics goda vänner. Den vännen var tydligen för pryd för mig så hon såg mig inte. HOn finns inte i mitt liv och hon är inte i närheten av att komma hit till MIN lägenhet.
Jag kräver två saker i min lya och det är artighet och respekt!

Ge mig det jag vill ha....Tid.

Hur kommer det sig att tiden inte är tillräcklig när man väl behöver den? Jag hänger inte med i alla de snabba svängarna som tiden tar ut på vägen mot framtiden. Just nu är det mycket med skolan och jag känner att jag inte har tid med något annat än skolan. Jag hade velat ha bröllopsplaneringen som heltidsjobb, för det är nästan det jag går och tänker på mest, förutom skolan som jag bara känner mig påtvingad till (av mig själv då så klart). Visst är det väldigt skönt att veta att jag väldigt snart tar examen, men samtidigt känner jag att jag helt plötsligt måste visa mina kunskaper, som jag inte vet om jag har än på de olika nya platserna jag söker jobb till. Det är fruktansvärt frustrerande att behöva "blotta" mig själv och visa vem jag är samt att visa vad jag kan för folk jag inte känner. Tiden innebär här för mig väldigt mycket. Att kunna få reflektera kanske några månader innan jag börjar arbeta som aktiveringspedagog skulle nog göra gott, men samtidigt är jag väldigt sugen på att komma ut som utbildad aktiveringspedagog och försöka hjälpa verksamheter att bli verksam för dem den är till för. Jag skulle alltså vilja arbeta som aktiveringspedagog, men jag tycker att det känns jobbigt att behöva träffa så mycket nytt folk som vill veta vad mina kunskaper är. När jag tänker efter så har jag en rädsla inom mig som trycker ner mig. En tryckande känsla av att bli dömd, då jag är ute i de olika verksamheterna och berättar om vad jag tror att jag kan, dyker upp varje gång jag är ute. Det är energikrävande och det är inte riktigt det jag vill känna. Jag skulle vilja arbeta som aktiveringspedagog utan att bli granskad av folk som jag känner/inte känner. Jag känner att jag kanske skulle vilja öppna eget och arbeta genom företaget, men samtidigt känner jag mig inte alltför kompetent där heller. Just därför känner jag just nu bara för att inte arbeta eller att arbeta med något helt annat för att inte behöva känna den pressen som jag har just nu. Jag behöver mer tid för att bearbeta mina två år på utbildningen. Jag tycker det ska bli skönt ändå att ta examen nu, för jag vet inte hur länge till jag skulle ha orkat med att vara i den där förbannade klassen. Det är sjukt hur mycket tjaffs det kan bli. STORT KACKEL! Måste tillägga att det är en klass på 13 tjejer och 1 kille. Jag har nu erfarit två tjejklasser, en på gymnasiet och den klassen jag går i nu och jag ska nog hålla mig borta från tjejklasser.

Dagen är gjord för att gråta...

Igår var en sådan dag då jag bara kände för att lägga mig och gråta floder. Dagen började med att vi skulle ta oss till Ytterby för att träna. Coachningen hölls av en Stephan som var skitbra. Tyvärr var det bara så att jag inte var på topp för att kunna ta emot någon kritik som helst. När vi kom dit så trodde vi att vi kunde dansa. Vi gick därifrån med en gråtandes SANNA. Det gick skit. Saken är den att jag förstår att jag kan lära mig saker. Men det blev bara för mycket. Jag vet att man måste lära sig nya saker. jag vet att det han sa kommer att vara till nytta för både mig och eric senare men jag kunde bara inte ta det. Det var bara en jobbig dansdag! Efter det kunde vi åka till Borås och dansa ute, men det kände inte jag riktigt för då det hade gått rent ut sagt SKIT på träningen.
Efter det åkte vi till Erics ex-flickvän som bor tillsammans med Erics morbror. Det gjorde inte saken bättre. Inte för att jag har något emot dem längre. Det var tvärtom väldigt trevligt att vara där, men det var ingen sådan dag jag var på topp och det gjorde saken värre då Eric frågade om vi skulle iväg med Erics mamma, Titti till Kungälv och dansa. Blev hemskjutsad av Titti för att byta om. Jag var la inte på alltför gott humör, då Eric triggade mitt humör till att bli ännu värre än det redan var genom att säga att vi bara hade tre till fem m inuter på oss att göra oss iordning för att sen dra oss vidare för att dansa ute. MMMMM...NICE! Ingen dusch, ingenting. JAG ÄR FÖR SJUTTSINGEN TJEJ och behöver mer än fyra till fem minuter på mig att göra mig iordning! ARGH!!!
DET var skit. Betalade i och för sig inte någon entréavgift för det gjorde Eric. Senare den kvällen fick Eric en sträckning...hmmm...LAGOM kul!
En dag då man egentligen bara skulle stannat hemma till sängs och gråtit.

Mumma kardemumma

Hemma hos mamma kan man ha skoj med mamma och syrran. Det blir ganska mycket tjafs om huruvida man ska uppföra sig. Mycket skratt blir det i vilket fall. Njut av att titta på oss. Annars stick! Nu är det påsklov och FISK har det blivit i stora lass... INGEN RUTTEN SILL HÄR INTE...Men titta på hur mamma vill leka TYSON. Ciao och god natt...Nu ska jag och Eric dra oss hemåt.

Dans dans dans...

Äntligen dans! Nu får man nästan allas uppmärksamhet...notera NÄSTAN...Inte alla än. Men förhoppningsvis får man allas uppmärksamhet snart. Det känns verkligen som att vi har gått från noll till nästan toppen! Det är roligt att dansa. Det är roligt att visa att man gör något man tycker om. Det är roligt att se att de njuter av vår dans! Det är underbart att se hur de följer oss i vår dans. Det är kul att veta att man har folk som tittar på en, vare sig det är positiv publik eller negativ publik...Med det menar jag att det kanske finns folk som tycker om vår dans, men det finns säkert folk som tycker att vi dansar skit och tittar på oss för att visa på att " JUST SÅ SKA VI INTE DANSA!" Men det skiter jag i. Jag tar all uppmärksamhet positivt. Jag tror att alla som tittar på oss vill titta på oss och att de tycker om det de ser. Självförtroendet är det inget fel på just nu. Speciellt nu när jag vet att jag faktiskt kan dansa:) det är underbart att ha det självförtroendet. Det är klart att man håller det på en lagom nivå och inte tror att man är bäst, för det är man ju inte. Utan vi tycker om det vi gör. Vi vill att folk ska njuta av vår dans. TYCK OM OSS! DANSPOWER!

In och ut...

Nej inte något snuskigt! Jag lovar. Utan idag har varit en sådan dag man bara kan glädjas över. En dag då många har varit inblandade och många har gjort mig glad. Men inte bara folk har gjort mig glad, utan även jag själv då jag faktiskt kunnat ge av det jag alltid velat ge av: MIN UTSTRÅLNING! Jag har alltid varit blyg och har inte kunnat dela med mig av min glädje. Men sedan jag fick höra att folk kunde se mig som en framtida chef, så har självförtroendet byggts upp och viljan av att bli sedd är större någonsin. Inte någon egenkär exibitionist, utan mer av en ödmjuk exitbitionist. En som vill visa upp sig, utan att ta alltför mycket plats. En som vill ge andra plats också. En som vill visa upp sig, men tar samtidigt hand om de som faktiskt vill titta. Idag fick jag visa att jag har glädje inom mig och det kändes så bra då jag såg folket omkring titta på mig och Eric då vi släppte loss på dansgolvet. Det var så underbart kul.
Nej nu är jag hungrig. Ska ställa mig och göra våfflor för den tusende gången den här veckan. God natt på er!

Min kära lilla soffa...

...Var inte det jag skulle prata om...Det jag skulle prata om var att jag faktiskt tycker om mig själv. Shit vad jag är egenkär! Men jaja. Älska mig eller hata mig. Take it or leave it! Jag är ganska cute! Det är vad jag tycker i alla fall. Igår fick jag till och med höra att jag var snygg. Det är inte ofta jag får höra det. Men jaja. Vissa kan uppskatta skönhet, vissa inte. Älska eller inte älska...Det är frågan.
Jag älskar mig själv!
Älskar du mig?

*Frisör fixad

*Sminkös fixad

*Gästlistan i stort sett klar

*Klänningen vald