Ett liv med folk som man tycker om

Vad ska man ägna sin tid åt? Ska man ägna sin tid åt det som gör en ledsen och arg eller ska man ägna tid åt det som gör en glad och lycklig?
Jag föredrar faktiskt det senaste alternativet. Att bara spendera tid på det man tycker om och som gör en glad!

Efter den första, värsta och SISTA möhippa så har jag fått spendera tid med de man faktiskt tycker om. Och som bryr sig om mig. Folk som utger sig för att vara MIN vän. Någon som vet vad jag tycker om och någon som vill veta vad som händer i mitt liv och veta vad jag sysslar med. Någon som tar sig tid till att lyssna.

Igår var jag och Eric iväg och träffade min goa "klassis" och hennes pojk samt deras två marsvin. Det var riktigt trevligt faktiskt.

Och idag så var vi iväg och träffade mina gamla klasskompisar från låg-, mellan-, högstadieklass. Det var riktigt trevligt och förhoppningsvis kommer vi att hålla kontakten lite mer nu än förut.

De som gör mig ledsen och arg vill jag inte ens bry mig om. De ska inte få min tid. Jag har ett val och jag måste öppna ögonen och se vilka som faktiskt vill vara min vän!

En sömnlös natt

Här kommer min svaga punkt.
Jag kan inte ens tycka att jag har "rätt" till att tycka att jag har blivit behandlad på ett "fel" sätt (Vad nu rätt och fel är) Nu börjar tankarna gå runt i hjärnan på mig. Varför var jag så otacksam kan folk tycka. Varför kan jag inte uppskatta att de faktiskt GJORDE NÅGOT för mig? Varför känner jag dåligt samvete för vad folk ska tycka om mig? Varför kunde jag inte bara ha kul och vara tacksam för att de tog sig tid???

Jag har hört att mobbning är först när ord kommer fram till personen/personerna ifråga, att det inte behöver vara mobbning när det går från personen som säger det, utan först när det landar i mottagarens kännedom. Det är hur man som person tar orden.
Är det samma här? De kanske ville väl, men det jag upplevde var inte det de menade.

Det finns säkert människor som tycker att jag är oerhört otacksam och att jag inte förtjänar att bli uppvaktad, men jag kan säga att jag inte hade velat bli uppvaktad om jag fick välja.

"jag trodde att möhippa och svensexa var till för att "festa loss" den sista gången i "frihet", inte att bli förnedrad.
Att gå genom stan utanklädd till brud och sälja kramar för en 5:a... inte att med förbundna ögon fösas runt till allmän beskådan/förnedring..."

Det trodde jag också....

En dag jag länge har haft farhågor för....

Jag har länge hållt mig undan den här dagen. En dag jag inte velat vara med om. Något som jag har fruktat ända sen jag börjat tänka på bröllop. MÖHIPPA!!! Jag har sagt till folk att jag INTE VILL ha möhippa, för möhippa brukar bli en "förnedring", vilket jag känner att jag inte pallar. Speciellt inte nu när jag känner att jag inte är mottaglig för någon stress och just nu tar bröllopet massor av tid. Det här var inte vad jag hade velat ha om jag nu hade VELAT ha en möhippa.
Ingen av mina kompisar var där. INTE ENS MIN BÄSTA VÄN. Brudtärnan, min syster var ledsen...jag fruktade att det här kunde bli vad som helst... det blev det.
Med läppstift blev jag nerkladdad i ansiktet. Ett läppstift som inte ville försvinna med endast vatten och servett. Ett hår som blev tupperat och nersprayat med massor av färg och spray. Med ögonbindel gick jag genom stan utan att veta hur jag såg ut samtidigt som någon i sällskapet hela tiden gick och nöp mig på olika kroppsdelar, vilket jag inte tyckte om. Jag tyckte att jag uttryckte att jag INTE ville, men ändå fortsatte de. Förnedringen fortsatte och det slutade med att jag med de stora bokstäverna i pannan åka hem SJÄLV...Ingen mobil, massor av folk som stirrade på mig... En dag som jag inte kommer att vilja komma ihåg någonsin.

*gråter*

Nu börjar det närma sig...

I all julrush som jag knappt hinner med börjar bröllopet att hägra. Nu är det exakt två veckor kvar tills den stora dagen. Vi gifter oss i Angereds kyrka den 29:e december kl 17.00. Välkommen till vår vigsel.