Det är sjukt hur vacker naturen är. Jag bara njuter då vi traskar ner mot sjön för att känna på vattnet. Äntligen något som passar mig någorlunda. Inte längst in i skogen, utan nära till vägen och nära till vattnet. GÖRMYSIGT rent ut sagt! Fy vad jag stortrivs! Jag skulle nog kunna tänka mig att ha en sån här liten stuga för att åka till lite då och då. Helt otroligt mysigt är det! Jag vill inte hem! Det jag känner just nu är inte kompatibelt med det jag har därhemma! Men inte heller här i byn, men ute i naturen är det helt ok. Ingen som dömer mig, ingen som värderar det jag säger, ingen som säger åt mig vad jag ska göra, ingen som sätter höga krav på mig... Jag får vara mig själv, jag får bara vara! Jag klarar inte att ha en massa människor som inte uppskattar mig som människa. Jag orkar inte det. Här kan jag vara mig själv. Här behöver jag inte lyssna på allt skit. Här behöver jag inte bekymra mig. Det jag skulle behöva bekymra mig för skulle vara de små skitkrypen som älskar att krypa in i varje liten vrå som finns. Usch. Men de är sååå små de problemen jämfört med de problem som finns hemma. Varför kan man till exempel inte bara vara sig själv utan att någon klampar in och tycker att jag tycker synd om själv? Varför kan jag inte få vara ifred utan att någon ska ifrågasätta hur jag känner? Allting handlar om kommunikation och vad jag har insett nu under mina år på skolan, så är det en sån brist på kommunikation ute i samhället så att det bara kokar om det. Jag stör mig på att folk antar saker, att folk drar slutsatser, att de inte ger mig en chans att förklara. Jag vill hellre bli tillfrågad om hur jag känner och varför jag känner som jag känner än att jag ska bli tillrättalagd och veta att jag känner på ett visst sätt. KÄNSLOR KAN INTE IFRÅGASÄTTAS! Det är ens egna känslor och det är vad man känner och upplever som gäller. Det är inte fakta. Det är bara känslor. Men det finns inga rätt när det gäller ens känslor! Så snälla ni som känner er träffade när ni läser det här. Ge mig en chans att berätta om ni är nyfikna på vad jag har inom mig istället för att göra antaganden. Det är så kränkande att hela tiden bli ifrågasatt i hur jag känner om olika situationer. Fråga och ta reda på eller låt mig vara!!!! Och ni som tror er vara mig nära kan tänka om ett slag. Har jag inte yttrat att ni är mina vänner så kanske ni inte är det. Anta inte att ni står mig nära. Låt mig inte vara den som ni antar kommer att vara kvar när ni inte har några vänner kvar... Jag vill inte vara den där som bara är en extravän! Jag sållar så gott det går nu. Jag har mina närmsta vänner som jag kommer att ta vara på. Jag är rädd om min vänskap. Jag är mån om att veta vad som händer i deras liv. Jag är mån om när de fyller år (förutom när jag inte har datumet), jag är mån om att ta kontakten med den jag tycker om. Var det någon av mina "vänner" som var på student? Var det några av mina "vänner" som var på min examen? Det var ingen som kände till något av dem. Det var ingen som ville veta, det var ingen som brydde sig. Alltså. De är inte nära vänner. BEHANDLA MIG SOM DU VILL BLI BEHANDLAD. Det var en av de där "vännerna" som sa en gång: "Jo men det är klart du ska komma, du är ju min kusin".Det får bli en ändring på det här. Jag kan ju inte vara en extravän på heltid, då går det ju inte att skaffa sig riktiga och ärliga vänner som faktiskt bryr sig om en och som verkligen vill vara där för en vad som än händer. Usch. Jag undrar hur det hade varit om mitt liv hade varit annorlunda. Men samtidigt är jag nog rätt glad för att det här har hänt, då det ger mig styrka i att kämpa mot att det blir så här för resten av mitt liv. Nu när jag tänker på de tankarna jag hade då jag och mina "vänner" var ute och träffades. Då jag var vemodig, då jag tänkte på hur gamla vi började bli och att vi ganska snart skulle gå skilda vägar på grund av olika familjesituationer...Jag bara känner hur patetisk jag var då jag kände så och ingen
annan verkade bry sig. De tyckte till och med att det var konstigt att jag kände så. De blev förvånade över att jag kände så starkt. Det är nu som jag inser att jag har tyckt att de är viktigare för mig än vad jag har varit för dem. Jag har typ bara varit där och fyllt ut när det har behövts.Usch vad jobbigt det är att inse vissa saker. Men tja som sagt. Det är ännu en grej som måste bearbetas och det har bearbetats i några månader nu. Nu kommer det jobbiga med att faktiskt utföra det jag vill utföra... att ta tag i det och sålla vänner. Att ta vara på dem som faktiskt är mina riktiga vänner och som alltid kommer att vara viktiga vänner för mig! Jag har i alla fall funnit den närmsta vännen och honom ska jag spendera mitt liv med. Och E du är underbar! Du betyder något så fruktansvärt mycket för mig!
